Jag gick till jobbet i morse. Eller ja – jag gick upp, kollade min jobbmail runt sjusnåret, drack ett par koppar kaffe, duschade och klädde på mig under det att jag lade upp dagens agenda i huvudet. Två möten inbokade i kalendern. Deadline på en massa saker på måndag.
Sedan rullade jag den korta promenaden till jobbet, där jag tillbringade dagen till kvart över fem, varpå jag gick hem igen.
För många funktionshindrade ser dagen inte ut så här. Arbetslösheten är stor, och det finns fortfarande en högst påtaglig ovilja både inom den privata och offentliga sektorn att anställa funktionshindrade.
Samhället är medvetet om detta och lägger pengar på lösningar som praktik och lönebidrag. Regeringen har också gett Försäkringskassan i uppdrag att se över de metoder som används för att bedöma förmåga till arbete liksom att se över konsekvenserna av att ändra begreppet ”reguljär arbetsmarknad” till begreppet ”normalt förekommande arbete”.
Jag vet inte vad detta innebär. Den enda slutsats jag kan dra är att det är döden i grytan att bli klassad som att ha nedsatt arbetsförmåga.
Måste man som funktionshindrad ha nedsatt arbetsförmåga? Självfallet inte. Jag har varit tvungen att argumentera för varför jag inte har nedsatt arbetsförmåga för mina handläggare på arbetsförmedlingen.
”Jag är van att jobba 130 procent och ha två veckors semester”, har jag sagt, ”så kom inte här och säg att jag ska få lönebidrag eller någon praktikplats!”
Varför är arbetslösheten i vår grupp så stor? Är det för att vi inte pallar trycket på den reguljära arbetsmarknaden? Söker vi fel sorts jobb? Har vi fel 
utbildning? Är det RH-klassernas fel? Arvet av att många av oss växte upp på institution?
Jag kan inte tänka mig något mer förmätet än att tala om för folk att de egentligen bör jobba ännu mer. Det är ju så att många av oss inte orkar ha ett jobb, än mindre jobba 100 procent. Samtidigt är det många som aldrig fått pröva på att göra det. ”Dra-alla-över-en-kam”-mentaliteten är ju något som vi jobbar hårt med att få bort. Men man ska må bra av att jobba. Visst har jag kommit hem från jobbet och stupat av trötthet i soffan. Ändå är detta bättre än att spendera dagarna framför TV:n.
När jag var i tonåren påpekade min mamma för mig många gånger hur viktigt det var att jag försökte leva upp till hela min potential, annars skulle jag få tillbringa mina dagar med att ”sätta i trillingnöten i Aladdinasken”. Denna målande bild av en möjlig dystopi blev på något sätt drivkraften att utnyttja det jag var bra på för att hitta ett sätt att försörja mig på.
Och orken? Ja, den kommer och går. Jag har nedsatt funktion i hela min kropp, jag har ett gammalt diskbråck som aldrig läker, förslitningsskador i axlarna och alltid ont någonstans.
Likväl, när jag kom hem idag efter att ha jobbat i åtta timmar satte jag mig ner och tog tag i mitt extraknäck som skribent för SHT.
Dessutom har jag tvättstugan ikväll.
Fredrik Granath är webbredaktör och skriver regelbundet i SHT. Han har skrivit massor av bra krönikor som du hittar här »
Dessutom bloggar han på svenskhandikapptidskrift.se/fredrik
Text: admin