Jag utreds i en nära på fanatisk anda, skriver Rasmus Isaksson i sin första ledare som DHR:s ordförande.
Med denna enkla mening gör jag debut som ledarskribent. För att inte min ovana ska lysa igenom alltför mycket köpte jag för ovanlighetens skull en kvällstidning i pappersformat istället för att, min vana trogen, insupa nyhetsflödet via bredbandsjacket.
Mina ögon fastnade dock inte på ledarsidan utan direkt på tidningens mittuppslag. Från början var det egentligen journalistens misshandel av modern terminologi som fångade mitt intresse. Jag tycker att en journalist borde vara så pass uppdaterad att hen skulle förstå att handikappbegreppet är begravet, med undantag för golfvärlden.
När jag läste artikeln var det dock inte journalistens dåligt uppdaterade ordförråd som oroade mig utan hur fusket med assistansen har medfört kollektiv bestraffning och en snedvriden skuldbörda. Detta är något som aldrig får ett eget perspektiv i debatten.
När jag hör hur personer med nedsatt rörelseförmåga tvingats att underkasta sig oförsvarbara utredningsmetoder tänker jag att det inte är bland dessa vi ska leta efter bedragare. Givetvis kan det vara så att det finns olika uppfattningar, mellan individen med nedsatt rörelseförmåga och handläggaren, om vilken hjälp man behöver, men detta är inte fusk.
Jag vill inte påstå att personer med funktionsnedsättning av naturen är ärligare än andra, men den kollektiva bestraffning, som jag anser att utredningsmetoderna av assistansen till stor del består av, är onödig.
Det faller på sin egen orimlighet att personer med funktionsnedsättningar skulle fuska om hjälp som de faktiskt behöver. Det som är tydligt i de fall av kriminalitet som tas upp i media är att det handlar om personer som inte har någon funktionsnedsättning.
När jag ansöker om någonting måste jag skicka in ett läkarutlåtande. Det är en komplicerad och ibland lite överarbetad procedur. Jag tycker att det borde räcka att läkaren intygar att min medfödda skada är obotlig. Jag vet att hälsotillståndet i övrigt kan variera och påverka behovet av olika insatser över tid, men om begränsningar till följd av den ursprungliga skadan utgör själva grunden av det stöd jag söker så bör rimligen inte jag, läkarna och postverket ägna tid åt allt detta pappersarbete.
Min poäng är att jag utreds i en nära på fanatisk anda så fort jag ansöker om någonting, vad det än må vara, när den undersökande blicken kanske borde riktas åt ett annat håll.
Utan vilja att dra alla inom sjukvården över en kam vill jag bara skicka med ett litet förslag till våra myndigheter: Fundera någon gång över om det alltid går att lita på den som utfärdar medicinska utlåtanden. Kanske är det mer meningsfullt än att ifrågasätta om det går att skala av en halv minut på ett toalettbesök.
Text: Rasmus Isaksson