DEBATT: Funktionshinderrörelsen ser avundsjukt på HBTQ-rörelsens framsteg i kampen för jämlikhet och acceptans. Men rörelsen tycks inte fullt ut vara redo att anamma receptet för ­framgång, skriver Patrik Forslin.

Funktionshinderrörelsen har under ett antal år sneglat på HBTQ-rörelsen och dess framgångar. Båda rörelserna har det gemensamt att de är spretiga och svårdefinierade. Funktionshinderrörelsens senaste seger av betydelse, LSS-reformen, ligger 20 år tillbaka i tiden. Under samma period har HBTQ-personer gjort landvinningar genom lagstiftning och ökat utrymme i kultur- och samhällsliv.

Varför denna skillnad i framgång? Behovet av förändringar är lika stort för funktionshindergrupper som för HBTQ-grupper.

Det talas ibland om att HBTQ-personer kan välja att ”passera som normala”, vilket för många med funktionsnedsättning inte är möjligt. Den som kan ”passera som normal” ses lättare som en jämlike, med allmänmänskliga behov (som behovet av en erkänd sexualitet och möjligheten att bilda familj) och resurser (som en tillgång på arbetsmarknad, i kultur- och samhällsliv). Den som kan välja att ”passera som normal” kan därmed i vissa lägen dra fördel av rådande normer i samhället. Något som alltså kan vara svårare om man har en funktionsnedsättning.

Här kunde man stanna och betrakta förutsättningar för framgång i funktionshinderfrågor som hopplösa. Men då måste vi påminna oss att situationen för HBTQ-personer såg betydligt annorlunda ut för bara 20-30 år sedan. Ytterligare några decennier tidigare hade personer med funktionsnedsättning och HBTQ-personer mycket gemensamt. Begränsande lagstiftning, omhändertagande och ”vård” har placerat båda grupperna i marginaliserade och utsatta positioner. Båda grupperna var också offer för nazismens utrensningar under andra världskriget.

Att framgången tog fart för HBTQ-rörelsen beror till stor del på exponering. AIDS-epidemin förde homosexualiteten upp på agendan och rakt in i varje svenskt vardagsrum genom tv-rutan. Oetiska övertramp i debatten ledde först till en demonisering av homosexuella. Men med exponeringen uppmärksammades med tiden också övertramp och kränkningar. Exponeringen i kombination med katastrofen gav HBTQ-personer en knuff ut ur garderoben och processen för förändring kom igång.

Överfört på funktionshinderfrågorna tror jag det betyder att så länge program som Mot alla odds och De dejtbara är det enda media­utrymme vi får så ska vi ta tillvara det. Det ligger något i uttrycket ”All reklam är bra reklam”.

Exponeringen av HBTQ-personer har fört med sig att bögen har gått från att bara vara bög, till att få ett ansikte, ett namn och egenskaper som människor allt mer måste relatera till. Även personer med normavvikande funktionsförmåga måste börja ta plats i folks vardagsrum, på näthinnor och i föreställningarna om hur en människa kan vara. Vi måste bli människor i människors medvetande.

Utan bilder, utan exponering, finns vi inte. Så länge vi förblir osynliga saknar samhälle och dess medborgare drivkraft att relatera till oss. Därför har bilderna och återgivningarna av oss, våra kroppar och våra personligheter, sprängkraft. Bilderna kan leda till förändring.

Men varför väcker dessa tv-program så starka känslor inom delar av funktionshinderrörelsen?

Vi värjer oss mot exponering som utmålar oss som offer. Andra människor ska inte tycka synd om oss. Vi vill framstå som kompetenta och dugliga. Och visst innebär det en extra utsatthet att inte kunna ”passera som normal”. Det kräver all respekt. Men man riskerar också att hamna i egenproducerade hjältebilder med inslag av Kejsarens nya kläder.

Vi kommer inte att kunna bestämma precis hur vi ska speglas och gestaltas i TV-serier och dokumentärer. Inte heller vilka individer och uttryck som representerar gruppen. Om vi vill ta plats har vi inte råd att invänta politiskt korrekta återgivningar av oss.

Exponering med genomslag handlar om att visa det som sticker ut, det som verkligen är.

Det kan vara svårare att uppleva konse­kvenserna av en funktionsnedsättning som något positivt jämfört med vad som är möjligt när det gäller HBTQ-identiteten. Vi kan inte avkräva oss själva att älska det som utgör begränsningar och en källa till sorg i våra liv. Men vi kan lära oss att se vår rätt till demokrati och delaktighet. Inga sorger i världen ska tillåtas upphäva den rätten. Jag tror även att vi kan arbeta på den egna acceptansen av vårt normavvikande i större utsträckning. De problem det kan innebära att avvika från normen måste betraktas som samhällets problem, inte våra egna. Därigenom skaffar vi oss själva en större frihet och existensberättigande.

Den oredigerade exponeringen ställer höga krav på oss. Vi måste acceptera både vårt eget normavvikande och funktionshinderkollektivets mångfald avseende funktionsförmåga. I våra egna led måste vi motverka varje form av funkofobi (motsvarigheten till rasism). Ökad tolerans leder till att vi vågar ta plats och kräva utrymme för vår särart.

Istället för att utgå från en argumentation om rätten att vara som alla andra behöver vi kräva delaktighet utifrån rätten att få vara oss själva, med samma självklara respekt som andra åtnjuter. Exponeringen av vår existens, våra icke normalpasserande kroppar och personligheter är avgörande för att samhälleliga förändringar ska uppnås.

Samhället har inget problem med att särbehandla och diskriminera oss idag. Vi måste göra det till ett problem för samhället. Vi ska inte önska oss en Aids-katastrof. Men vi måste finna vägrar till att komma in i folks vardagsrum. Det första steget är att acceptera de tillfällen som bjuds av medial exponering och att utifrån detta med tydlighet problematisera samhällets diskriminering.

Om vi än upplever det som att exponeringen placerar oss under folks fötter, så låt oss då vara vassa stenar som skaver kännbart. Med grundmurad övertygelse om vårt värde och vår rätt.

Skribenten:

Patrik Forslin är del av ”funkis-familjen” genom medfött rörelsehinder samt del av ”HBTQ-familjen” utifrån sexuell läggning. Arbetar som Socionom och psyko­terapeut.

Text: Redaktionen SHT