Lars Lindberg har i SHT gjort en förtjänstfull analys av den svenska rörelsens uppkomst, framgångar, motgångar och slutligen förväntade fall. Jag gillar rubriceringen av hans debattinlägg som klarar sig förbi vårt semantiska ordvrängande huruvida vi skall kalla oss en handikapprörelse eller funktionshinderrörelse. Vi är kort och gott en rörelse och liksom flera andra rörelser är vi en rörelse i kris, jämför socialdemokratin, kyrkan och folkrörelser över huvud taget.
Jag ser det inte som en specifikt intellektuell kris utan snarare en rörelse som inte lyckats gruppera om styrkorna eller förändra sina kampmetoder för att uppnå snabbare och tydligare framgångar.
I detta perspektiv kan man nog ändå våga påstå att den svenska rörelse som organiserar människor med funktionsnedsättningar ändå på samma sätt som pensionärsrörelsen klarat sig rätt bra i den allmänna folkrörelsekräftgången.
Våra olika paraplyer har dessutom lyckats knoppa av sig och blivit flera som vi kan konstatera genom J P Strömgrens replik (Lika Unika). Lite salomoniskt skulle man väl kanske kunna tolka bildandet av ytterligare paraplyer som en manifestation av just den splittring som Lars Lindberg talar om.
Jag måste nog ändå säga att jag blir gruvligt trött på dessa jämförelser med bland annat England och USA. Visst finns det antidiskrimineringslagar som innebär att man kan åstadkomma en förbättrad fysisk tillgänglighet i samhället genom att på amerikanskt manér driva skadeståndsprocesser som i varje fall är en guldgruva för jurister. Men hur kommer det sig att USA fortfarande trots sina lagar och sin högtstående moral fortfarande är ett av världens mest orättvisa länder att leva i?
Få länder i världen har så stora olikheter i inkomstnivåer och orättfärdig fördelning mellan fattig och rik. Det är idag en välkänd och erkänd doktrin att just detta förhållande leder till de största spänningarna och svåraste sociala problemen i ett samhälle.
Gränsen går alltså inte i huvudsak mellan dem som har en funktionsnedsättning eller inte utan om man är rik eller fattig. USA är ett av de två länder som fortfarande inte ratificerat barnkonventionen.
I Sverige är vi utan konkurrens ändå bäst att bortförklara eller inte stå upp för att vi trots alla nedmonteringsambitioner har en jämförelsevis hyfsad möjlighet att leva ett liv som andra även om vi har en funktionsnedsättning. Rätten till utbildning i Sverige handlar inte om i huvudsak god ekonomi.
Det är sant att Sverige håller på att halka efter när det gäller visa områden som rör människor med funktionsnedsättningar. Då vi besöker Prag, Madrid eller andra platser kan vi konstatera att det finns föredömliga T-banestationer och bussar som är lätta att rulla på. Lika säkert är det att våra bröder och systrar inte lika ofta har möjlighet att stifta bekantskap med våra otillgängliga Stockholmsmiljöer.
Jag tror att vi vinner på att uppvisa lite nyanser i retoriken för att bli trodda. Jag tror att den avgörande orsaken till att vi inte lyckats mobilisera ett kraftigare stöd för våra rättmätiga krav om ett tillgängligt samhälle med rätt till arbete och fritid är att vi tror att det räcker med att uppvakta politiker och myndigheter. Min övertygelse är att vi genom att synas i olika sammanhang måste nå ut med vårt budskap till den svenska allmänheten. Först därigenom inser politiker att vi är värda att bli räknade med.
Jag inledde med att konstatera att Lars Lindberg gjort en intressant analys och jag måste dessvärre avsluta med att hans slutsats enligt min mening inte är lika briljant. Visserligen är det viktigt att vi på ett medvetet sätt måste använda forskning och utvärdering som ett medvetet verktyg i vårt argumenterande men att överlåta påverkningsinsatser och analyser till ett från rörelsens fristående organ kan knappast vara rätt väg. Var tog devisen ”nothing about us without us” vägen?
Roland Håkansson är ordförande i Shia och ledamot i DHRs förbundsstyrelse
Taggar: funktionshinderrörelsen
Text: admin