Regeringen har gjort helt om. Nu går utvecklingen av tillgängligheten bakåt. På det har vi fått deras ord.
Det vi tidigare erfarit har vi nu svart på vitt. Frågan om tillgänglighet och användbarhet, som borde upptas av visioner för ett samhälle utformat efter den mänskliga mångfalden, har förskjutits från att handla om att lagstiftningen ska efterlevas, till att försvara själva kravens existens.
I budgetpropositionens avsnitt om Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande skriver regeringen: Olika krav på tekniska egenskaper såsom tillgänglighet och energi i samband med nyproduktion av bostäder är ett hinder för ett standardiserat och industriellt bostadsbyggande.
Frågan tas upp i den utredning om hur byggandet ska underlättas som bostadsminister Stefan Attefall (KD) tillsatte i november. Attefall har också uttalat att det inte är bra att vissa kommuner ställer högre krav än byggreglernas miniminivåer.
Vid Byggtjänsts konferens Hållbar upprustning av miljonprogrammet levererar han ytterligare ett bevis för regeringens nya linje i tillgänglighetsfrågan. Enligt lagstiftningen ska husen i miljonprogrammet i många fall förses med hiss när de renoveras, men Stefan Attefall varnar för att det blir dyrt och driver upp hyrorna extremt mycket.
Som sten på börda kommer så statsministerns ordval i Svenska Dagbladet (20/11) då han beskriver rättighetsfrågan om bristande tillgänglighet som diskriminering som en känslofråga.
Reinfeldt och Attefall visar sin syn på tillgänglighet och användbarhet samma år som vi fått en ny plan- och bygglag där dessa tekniska egenskapskrav lyfts fram tydligare än förut. Det sker samma år som regeringen lanserat sin nya strategi för funktionshinderpolitiken, där inriktningen sägs vara att ”undanröja hinder för tillgänglighet och delaktighet i vardagen”.
Barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) har undertecknat och ratificerat FN-konventionen där tillgänglighet är en av de allmänna principerna. Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) har en uttalad ambition att genomföra förslaget om bristande tillgänglighet som diskriminering. Samtidigt raserar Stefan Attefall decenniers kamp för inkluderande planering och byggande och statsministern reducerar hela frågan till att handla om känslor.
Vad vill regeringen egentligen? Hur ser man på tillgänglighet som en del av hållbarheten? Hur ser man på universell utformning, att göra rätt från början? Menar Stefan Attefall och Fredrik Reinfeldt lika illa som det låter?
Maria Johansson är förbundsordförande i DHR
Taggar: Fredrik Reinfeldt, Stefan Attefall, Maria Larsson, Erik Ullenhag
Text: Maria Johansson