Tillgänglighetsfrågan går framåt, men det går långsamt. Ett klart steg framåt var dock när arbetsmarknadsutskottet i våras fick majoritet för frågan om att bristande tillgänglighet ska ses som diskriminering enligt lag.
Riksdagen tillkännagav att regeringen skyndsamt ska återkomma med ett lagförslag. För oss i Miljöpartiet var detta en klar seger. Vi har länge drivit frågan ur ett lika-rätts perspektiv.
När det kommer ett lagförslag är dock inte klart. Arbetsmarknadsdepartementet, där även diskrimineringsfrågorna ligger, kan i dagsläget inte säga när. En lagrådsremiss ska arbetas fram, men många departement ska samordna sig. Vi kommer dock att bevaka detta.
Att tillgänglighet i grunden är en demokrati- och jämlikhetsfråga behöver väl knappast sägas. Det är en mänsklig rättighetsfråga och FN-konventionen om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning uttalar detta tydligt. Att hindren nedmonteras är en förutsättning för att en verklig positiv utveckling ska komma igång. Inte minst på arbetsmarknaden där människor med funktionsnedsättning har en förfärande mycket sämre position än andra. När vi får en lag kan det förhoppningsvis bli mer fart i utvecklingen.
De flesta är också numera medvetna om att förbättrad tillgänglighet ofta gynnar flera grupper samtidigt. Rymliga hissar, automatiska dörröppnare underlättar även för barnfamiljer, personen överlastad med kassar eller den som har med sig cykel.
Men behovet av tillgänglighet för personer med andra mer dolda funktionsnedsättningar är inte lika självklart gynnande för alla, och det finns även behov av tillgänglighet som kan krocka.
Det ska inte överdrivas, men man ska heller inte glömma att det som är ett stöd för den ene kan vara ett hinder för den andre vilket är en utmaning.
Tydligt är att när vi bygger våra samhällen så gäller det att göra det så tillgängligt som möjligt för de flesta redan från början. Det lönar sig nämligen. Att bygga om det redan byggda så att alla får samma möjligheter är ofta både svårt och dyrbart. Att göra rätt från början innebär därför god hushållning på sikt även om det initialt kan kosta mer. Varje gång ett trapphus eller ett badrum anpassas inser de flesta hur mycket billigare det hade blivit om man från början byggt med tanke på tillgänglighetsfrågan.
Allt går självklart inte att förutse och ibland måste förstås också viss anpassning ändå ske baserat på individuella behov.
I Japan finns ledstråk inlagda i perrongen som leder fram till den plats där dörren på tåget kommer att finnas när det stannat och det är möjligt på grund av en hög grad av standardisering. Och naturligtvis rullar man rakt in utan några trappsteg från de anpassade perrongerna.
I Colombia har man byggt perronger för bussarna som gör att man enkelt rullar in sin rullstol när buss och perrong ligger i samma plan. Då har man tänkt rätt från början.
Den viktigaste lagändringen tror vi nu inte handlar om krav på vissa utrymmen eller konstruktioner. Vid sidan av att göra bristande tillgänglighet till diskriminering enligt lag, menar vi istället att det viktigaste kravet är att handikapporganisationerna får ett klart och tydligt mandat att medverka tidigt i all planläggning.
Att kommuner och exploatörer tvingas ta med deras synpunkter i arbetet samt att handikapporganisationerna får en stark ställning genom överklagandemöjligheter i den kommande lagen kommer leda till att man tänker rätt från början.
I stället för stelbenta regler vill vi för övrigt se ett system där kreativa lösningar kan premieras och nytänkande får utrymme. Med en stark diskrimineringslagstiftning i botten är vi övertygade om att nya lösningar kommer att förbättra tillgängligheten snabbare än via byråkratiskt tungrodda regler som ska processas i politiken. <
Jan Lindholm är bostadspolitisk talesperson för Miljöpartiet.
Taggar: Tillgänglighet, Miljöpartiet, diskriminering, Plan- och bygglag
Text: admin