Jag håller absolut med Lars Lindberg om att krisen inte handlar om en organisatorisk fråga utan att det är en intellektuell kris. Men jag är inte säker på att jag sedan helt delar hans åsikter.
Ett problem är att många inom funktionshinderrörelsen inte upplever ett ”vi”, säger Lars, man identifierar sig endast med sitt eget förbund. Men är det så konstigt? Och – ärligt talat – finns det verkligen ett ”vi”? Ett ”vi” måste definieras utifrån att det finns ”dom” också.

Betyder det att alla som har minsta funktionsnedsättning har något gemensamt? Betyder det också att alla människor som är fullständigt friska och har alla funktioner på topp är ”dom”? Om det nu verkligen finns några personer som har sådana toppfunktioner är de undantag, de är inte alls ”normala” som vi tror.
Om alla medlemmar i funktionshinderrörelsen ska uppleva ett ”vi” så är det egentligen ett uttryck för en underlig människosyn – då godtar man ett normalitetsbegrepp som är falskt och definierar sig själv utifrån det.

Därför har jag också reagerat mot det nya uttrycket ”funkis” (det använder inte Lars här). Vad är en ”funkis”? Någon som inte är ”normal”? Är det en sådan identitet vi kräver av personer i olika förbund för att de ska bli ett ”vi”? 
Jag minns en diskussion för tjugo år sedan om vilka som borde få handikappersättning. Det fanns företrädare för förbund som argumenterade hårt för att deras medlemmar hade merkostnader på ett par hundra kronor i månaden och som borde ersättas av samhället.
Jag minns att jag reagerade starkt mot de argumenten, då har man alltså ”sjukdomsförklarat” sig själv och därför kräver man bidrag från ”normalbefolkningen”. Trots att det inom normalbefolkningen finns väldigt många variationer av behov. Däremot finns det personer med funktionsnedsättningar som verkligen har merkostnader som går långt utöver vad ”normalbefolkningen” har och som får för lite ersättning. Slutsats: smeta inte ut begreppen så att allt som inte är perfekt är en funktionsnedsättning.

Inom folkhälsoområdet har man länge pratat om DALY, disability adjusted life years. Ett i mitt tycke galet begrepp, eftersom man rangordnar människors funktioner på en skala och sedan definierar hur svårt de har det i livet. Men det säger inte ett dugg om verkligheten.
Om jag har diabetes typ 1 och föds i ett fattigt land utan tillgång till läkarvård och mediciner är sannolikheten ytterst stor att jag kommer att få svåra funktionsnedsättningar och dö ung. Men om jag föds med diabetes i ett land där jag får tillgång till vård och mediciner så kan jag idag leva nästan utan några problem alls.
Så väldigt mycket är relativt. Och som Roland Håkansson påpekar när han ser på situationen i USA; ”Gränsen går alltså inte i huvudsak mellan de som har en funktionsnedsättning eller inte utan om man är rik eller fattig.”
Man kan också uttrycka det som att även om man skulle kunna stämma en bank för att man inte når bankomaten, så är det ju kul om man har några pengar att ta ut också.

Det här betyder inte att funktionshinderrörelsen ska bli mer passiv! Efter att jag funderat en tid, så delar jag DHR:s nuvarande hållning om att inte delta i sammanhang där man inte kan gå in samma väg som andra deltagare. Att vår miljö måste vara anpassad efter att en del av oss har rörelsehinder, för alltid eller för tillfället, borde vid det här laget vara självklart.
I det sammanhanget kan man tala om att sammanträdenas tid är förbi. Att sitta på sammanträden har vi redan gjort som nu är 60+. Det var rätt då, innan kunskapen och lagstiftningen alls fanns.
Nu kan man dock fråga sig om varför man ska samråda om sådant som borde vara självklarheter. Den teoretiska diskussionen – att allt som byggs eller byggs om ska vara tillgängligt – är avklarad. Nu är det praktiken som gäller. Och den löser man inte längre vid sammanträdesborden. Därför delar jag inte Lars slutsats att det är mer forskning och kunskapsunderlag som behövs. Jodå, det kan behövas också – men när det gäller tillgänglighetsfrågorna är det nog direkt aktion som behövs.

På samma sätt tror jag att personer i andra förbund kan agera för sina krav. Fast det kanske inte gäller i alla frågor. Kring sådant som anses ”nytt” och där det finns mycket lite allmän kunskap, där tror jag det krävs information, samråd och sammanträdesbordsnötande ett tag till.
Rent organisatoriskt tror jag att man på förbundsnivå måste fortsätta att samarbeta. Det är viktigt att man håller kontakt med varandra. Däremot behöver inte det innebära att alla medlemmar ska gå på en massa samarbetsmöten. Det kan ta tid och kraft från mer aktiva handlingar.

Samarbeten kan ta sig olika former. Just nu är jag engagerad i HAIKU – projektet, Handikapphistoria i kulturarvet. Det är spännande att se på handikapphistorien och sätta in den i samtiden. Och diskutera normalitetsbegreppen. Ett av syftena med HAIKU är att belysa hur livet för personer med funktionsnedsättningar sett ut och ser ut och få in det i den ”vanliga” historien. Det ska inte vara något udda som bara beskrivs i separata ”handikapputställningar”.
Men för att nå dit måste mångfaldsbegreppet få genomslagskraft; att vi alla är olika (och lika) och att det är normalt. Då får funktionshinderrörelsen inte stänga in sig i ett hörn där man definierar sig själv som ett ”vi” mot ”dom”- det övriga samhället. I vissa avseenden är det verkligen ett ”vi”, i andra avseenden inte alls.

Margareta Persson har länge varit engagerad i funktionshinderpolitik, bland annat som ordförande för HSO och nu som projektledare för HAIKU, Handikapphistoria i kulturarvet.

Taggar: funktionshinderrörelsen, Margareta Persson

Text: admin