En sensommardag för fem år sedan förändrades min tillvaro radikalt, från att ha levt 60 år utan funktionsnedsättning till ett liv i rullstol med en avsliten ryggmärg.
Efter några år i stolen började jag så smått engagera mig i handikapprörelsen, en för mig då okänd värld. För många av dem som jag kom i kontakt med var det viktigt kunna identifiera sig med sin funktionsnedsättning och med andra med liknande förutsättningar och
livsvillkor.
Jag upptäckte att begrepp som tillgänglighet, lika värde och mänskliga rättigheter inte var självskriva för en person i min situation. Det blev också uppenbart för mig att varje kategori av funktionsnedsättning fanns representerad som en förening. Det har otvivelaktigt sitt värde men var finns viljan och ambitionen att förenas kring större och strategiskt viktiga frågor som på ett mer genomgripande sätt kan skapa förändring på sikt, frågar jag mig.
Jag är medveten om att det inte är lika enkelt att få människor att engagera sig i föreningslivet i dag som tidigare vilket betyder att dessa små föreningar kämpar för att göra sig hörda både på det lokala planet och i större sammanhang utan att nå några större framgångar.
Att så mycket återstår innan samhället har levt upp till beslutet om att enkelt avhjälpta hinder ska vara undanröjda innan utgången av 2010 är väl ett exempel på uteblivna framgångar för en splittrad handikapprörelse.
De små föreningarnas påverkan har inte haft den tyngd som skulle behövas för att få de rätta effekterna på politiker och beslutsfattare.
Vad går det att göra åt detta?
Större delen av mitt liv har jag varit, och är aktiv inom Svenska Jägareförbundet, en organisation som i mina ögon lyckas med vad man bestämmer sig för.
Här finns en ledningsorganisation som är sammansatt av både anställda tjänstemän och förtroendevalda representanter geografiskt spridda över hela landet.
Alla större frågor remissbehandlas hos jaktvårdskretsarna, resultaten blir ett entydigt svar på remissens innehåll och ett enat svar från hela landet. Frågan drivs sedan vidare mot den part som ska påverkas.
Detta innebär att en enad jägarkår står bakom det slutliga budskapet.
Om handikapprörelsen skulle kunna agera på liknande sätt fordras att alla föreningar samlas under samma paraply och inte som nu då många agerar utifrån och sina specifika intressefrågor. Jag tror att detta skulle kunna vara ett framgångsrecept för att få ett bättre tryck från handikapprörelsen på beslutsfattare i olika positioner.
Den nyss antagna FN-konvensionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning är en tuff skrivelse och det skulle nog behövas en enad handikapprörelse för att förmå samhället att i rimlig tid leva upp till innehållet i den.
Jag har nu rullat i stolen i fem år och jag hoppas att innan det har gått en lika lång tidsperiod till ska vi kunna ha en enad, välorganiserad och stark handikapprörelse.
Curt Ekström är ordförande i DHR Umeå.
Den här artikeln har följande taggar:
handikapprörelsen
Text: admin