Det gick inte så bra den här gången heller. Varför? Målen var ju både fina och tydliga. Erfarenheter från tidigare misslyckanden fanns där för att användas och lära av. Gamla aktörer blev som nya med förstärkt sektorsansvar för genomförandet.
Och en ny aktör tillkom, Myndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam). Var det här någonstans det gick fel? Var det här ansvarsfrågan blev otydlig?
Fundera på Handisams faktiska och möjliga roll: ”Myndigheten för tillrättalagda verklighetsbeskrivningar” eller ”Myndigheten för ifrågasättande av sin egen existens”? Skulle inte lite större tyngdpunkt på det sistnämnda vara intressant och rentav hälsosamt?
Förstå mig rätt. Handisam har gjort ett på många sätt utmärkt jobb. Men är det inte något konstigt med tanken bakom? En myndighet under Socialdepartementet med uppgift att samordna och följa upp att andra myndigheter under sex-sju andra departement gör vad deras politiska ledningar och Sveriges riksdag har beslutat. Är det inte lite byråkratiskt tänkt från början? Och riskerar det inte att göra ansvarsfrågorna otydliga?
Hur mycket orkar tjänstemännen i det samordningsansvariga Socialdepartementet springa i andra departement med Handisams rapporter, i den mån de innehåller synpunkter och förslag?
Och vad händer med det politiska ansvaret? Är det meningen att Maria Larsson ska sitta med Svarte Petter när det bränner till inför valet 2010? Och tror verkligen Socialdepartementet, och för den delen Handisam, att det är mer av detsamma som ska föra Sverige till målet, med några års fördröjning?
Frågorna måste ställas och diskuteras öppet inför och under 2010. Här finns också frågan om politiskt ansvarstagande och möjligheter till ansvarsutkrävande.
Idag flyter det fritt. Att skylla det kommande bakslaget på Sveriges kommuner duger inte. De lyder också under en nationell handikapppolitik som på både gott och ont ger ramar för den kommunala verksamheten.
Kanske kommer de båda regeringsalternativen inför valet nästa höst dra på sig tagelskjortan och lova bot och bättring i form av ett nytt årtal för måluppfyllelse och mer av detsamma när det gäller verktygen, i bästa fall.
Kanske får vi också se lite klassisk överbudspolitik. Men knappast något rejält nytänkande. Eller?
Dags att komma till skott. Vad är jag ute efter? Helt enkelt en omprövning av verktygen. Efter tio år, eller fyrtio beroende på hur man räknar, av nationella tillgänglighetsmål borde det vara dags att försöka tänka nytt och formulera en mer konsekvent politisk agenda som alla, dvs hela samhället, kan och vill backa upp.
Det finns svårigheter. En sådan är att Sverige numera lyder under internationella konventions- och regelsystem. Men detta är inget hinder för att förtydliga ansvarsförhållandena.
Det är infrastrukturministern, inte folkhälsoministern, som har det yttersta politiska ansvaret för årets nästan overkliga fiasko med upphandling av otillgänglig tågtrafik mellan Stockholm och Malmö.
Det är miljöministern, inte folkhälsoministern, som är ansvarig för Boverkets uppenbara avsaknad av strategiskt tänkande. Nog med exempel. Nu till ”receptet”:
Ge sektorsansvaret för en effektiv tillgänglighetspolitik rätt sorts politisk uppbackning. Lägg till att börja med det politiska samordningsansvaret där det hör hemma, dvs. i Statsrådsberedningen eller Finansdepartementet.Det är bara dessa som kan hålla tummen i ögat på ansvariga fackdepartement och de underlydande sektormyndigheterna.
Handisam? Varför inte överväga att istället lägga motsvarande resurser på ett helt nytt, gärna designdrivet, nationellt kunskaps- och innovationscenter för socialt hållbart samhällsbyggande, ett ställe som samlar nationell och internationell spetskompetens inom området och som kan fungera som dialogpartner och fritt valt utvecklingsstöd för både myndigheter, kommuner och kommersiella aktörer som vill något mer än att bara följa lagen.
En helt ny sorts resurs som lyfter hela frågan om tillgänglighet och allas delaktighet från handikappolitikens begränsande perspektiv till något mycket större, inte en ny myndighet! Så skulle Sverige kunna bli det Föregångsland som Reinfeldt så gärna talar om.
Ingenting är enkelt. Men allt skulle bli så mycket lättare om Sveriges politiker, och handikapprörelsen för den delen, tog till sig den nya utgångspunkt för både design och samhällsbyggande som ligger i konceptet Design för Alla: design för den mänskliga mångfalden och allas delaktighet.
Att röra sig från särintresse till allmänintresse och från måsten till möjligheter med sikte på att få det rätt från början. Det är väl egentligen detta som nästa handlingsplan borde adressera. Också.
Finn Petrén är ordförande i såväl EIDD Sverige som i den europeiska EIDD-Design for all Europe.
Den här artikeln har följande taggar:
tillgänglighet, design för alla, nationella handlingsplanen, Finn Petrén
Text: admin