Begreppet folkrörelse är ett av de mest omhuldade begreppen i Sverige. Det är ingen slump att ett politiskt parti som Moderaterna nyligen tagit fram en strategi för att bli ”framtidens folkrörelse”. Med det målet vill de samla många människor som gemensamt engagerar sig för samhällsförändring.
Men är funktionshinderrörelsen en samhällsförändrande folkrörelse och med gemensamma mål idag? Många beskriver den idag snarare som mer splittrad än som en gemensam folkrörelse.
Jag tror att det är frånvaron av känslan av det ”gemensamma” och av en gemensam samhällsanalys, som är det problematiska och inte som många anser antalet organisationer eller samarbetsorganisationer. För mig är det en intellektuell kris, inte en organisatorisk, som funktionshinderrörelsen befinner sig i.
Diskussionen förs framför allt inom respektive organisation och det gemensamma i form av politiska program är snarare resultatet av förhandling och sammanläggning av de olika organisationers krav. Brist på en gemensam diskussion och analys finns samtidigt som funktionshinder som samhällsfråga halkat allt längre ned på den politiska dagordningen. Men så har det inte alltid varit.
Jag skulle vilja peka på tre faktorer som behövs för en samhällsförändrande funktionshinderrörelse:
1. En gemensam och kritisk samhällsanalys.
Så är det inte idag inom funktionshinderrörelsen. Under 1960- och 1970-talen gick vi i Sverige, från att ha haft ett medicinskt och individuellt synsätt, till ett miljörelativt och kollektivt synsätt. Här hade den svenska funktionshinderrörelsen en stor betydelse. Inte minst organisationen Anti-Handikapp var en murbräcka för denna omsvängning.
Jämfört med andra länder var vi tidigt ute i denna utveckling. Men efter att statsmakterna officiellt erkänt det miljörelativa handikappbegreppet, manifesterat i bland annat det handikappolitiska programmet från 1981, tycks utvecklingen av begreppet avstannat.
I andra länder tog den akademiska och intellektuella utvecklingen fart under 1980-talet och framåt, förutom i USA även i Storbritannien med the Social model of disability. Gemensamt är att de amerikanska och brittiska diskussionerna är kollektiva (i betydelsen ett brett angreppsätt i relationen mellan människa/grupp med funktionsnedsättning och det omgivande samhällets struktur) och ständigt pågående.
Det svenska miljörelativa handikappbegreppet är också kollektivt men utvecklas eller diskuteras inte längre.
Istället tycks både rörelsen och begreppet rört sig mot att bli en en relation till välfärdsstaten, som brukare.
Insatser och rättigheter i detta sammanhang förutsätter numera och nästan alltid en diagnos och detta tror jag har lett till en smygmedikalisering och individualisering av såväl det svenska handikappbegreppet som av rörelsens gemensamma identitet.
Samtidigt krymper funktionshinderperspektivet till att bli enbart en välfärdspolitisk resursfråga = mer pengar. Fördelningspolitik och kamp om resurser är självklart väsentligt men det räcker inte enbart som grund för en funktionshinderrörelse. Den gemensamma och kritiska samhällsanalysen behöver alltså utvecklas.
2 En gemensam känsla för vilka ”vi” är.
I Sverige har jag noterat att många inom rörelsen identifierar sig mycket mer med sin egen organisation snarare än med rörelsen i sin helhet.
För att få den gemensamma känslan och skapa ett ”vi” behöver människor mötas för att diskutera och konfrontera andras idéer och tankar. Men dessa arenor saknas i stor utsträckning, till exempel en gemensam tidskrift för debatt, förlag, folkhögskola eller forum på nätet.
Sådana arenor är något annat än det organiserade samarbetet mellan organisationerna som mer tenderar bli att man bevakar varandra som konkurrenter än jobbar för en gemensam sak.
3 Ständig kunskapsutveckling och nya perspektiv för att upprätthålla skärpan i påverkansarbetet.
I takt med att välfärdsstaten växte inlemmades funktionshinderrörelsen i ett korporativistiskt arbetssätt genom att delta i handikappråd och olika former av samråd med politiker.
På kongresserna kom både statsråd och ibland statsministern. Lösningen
var i princip alltid nya välfärdspolitiska program.
Dessa program utformades i utredningar där funktionshinderrörelsen satt med som experter.
Med den ekonomiska krisen på 1990-talet förändrades detta och rörelsen hade inte längre något riktigt motvapen.
Samtidigt har det politiska påverkansarbetet förändrats. EU-medlemskapet är en sådan faktor.
En annan faktor är att de politiska partierna har existensproblem till följd av att allt färre vill bli medlemmar och engagera sig i de politiska partierna. Därmed krymper den interna partidebatten och partierna blir allt mer beroende av idéer och förslag utifrån.
Detta är också motivet till att allt fler organiserade intressen i Sverige idag startar tankesmedjor och knyter till sig forskare.
Genom forskning, fakta och välunderbyggda utredningar ökar möjligheterna att få genomslag. Så arbetar funktionshinderrörelsen i USA och i Storbritannien. Varför inte lära av dem?
Jag tror att det behövs en tankesmedja fristående från funktionshinderorganisationerna och med ett övergripande uppdrag för kritisk analys och kunskapsproduktion.
Detta sammantaget tror jag skulle leda till att funktionshinderfrågorna blir mer allmänt debatterade i tidskrifter, kultursidor, sociala medier och i förlängningen av de politiska partierna. Det är en förutsättning för att funktionshinder ska upphöra att reduceras till en socialpolitisk fråga och bli en samhällsfråga som berör och engagerar på ett brett plan.
Lars Lindberg debattör med erfarenhet inom såväl nationell som internationell funktionshinderpolitik. Han är även medförfattare till boken "Funktionshinderpolitik – en introduktion"
Taggar: Lars Lindberg, funktionshinderrörelsen
Text: admin