Debattvinjett med bild på Maria Johansson och Nils DuwählGöteborgs stadsarkitekt, Björn Siesjö, gjorde sig känd inom funktionshinderrörelsen och bland oss som arbetar för ett samhälle tillgängligt och användbart för alla, då han i maj i Göteborgs-Posten beskrev full tillgänglighet för personer med nedsatt rörelseförmåga som ”talibanism”.
I SHT(6/12) medger han att ordvalet var olyckligt och konstaterar att vi är många som drar nytta av ökad framkomlighet, inte bara personer som använder rullstol, utan också äldre och föräldrar med barnvagnar. Samtidigt vidhåller han, i samma intervju, att ”det måste bli tillåtet att bygga mindre lägenheter, med lägre grad av tillgänglighet, som studenter och unga har råd med”.

Samma kortstiktighet som bostadsminister Stefan Attefall ger uttryck för läser vi in i Björn Siesjös snäva tänkande.
Siesjö delar in människor och boende i grupper och bortser helt från att en person ingår i flera grupper samtidigt. Det finns självklart många unga studenter med både dålig ekonomi och funktionsnedsättning.
Han avfärdar vidare behovet av att kunna besöka vänner, studiekamrater, barnbarn, barn, släktingar, krogragget med konstaterandet att personer som använder rullstol inte heller kan klättra upp för Mount Everest och att det skulle bli för dyrt att bygga en ramp upp för berget.
Ett sådant uttalande visar arkitektens grad av verklighetsförankring och ger uttryck för total avsaknad av vision om vad samhällsbygget kan och ska åstadkomma.

Genom att jämföra till­gängligheten i nybyggnation, som vi människor har full makt och bestämmande över, med tillgängligheten till Mount Everest – skapat av naturen – förringar Björn Siesjö det faktum att tillgänglighet och användbarhet är förutsättningen för delaktighet och demokrati i samhället.
Sådana uttalanden visar på nonchalans. Siesjö tror att lättköpta poäng banar väg för att kvalitet och hållbarhet som samhällsintresse ignoreras till förmån för kortsiktighet, kvantitet och populism.

Debatten och synpunkterna
som synliggjorts genom Björn Siesjös uttalanden visar att det av någon anledning verkar vara acceptabelt att ifrågasätta kraven på tillgänglighet och allas rätt till delaktighet.
Grupper ställs mot varandra och kraven på hållbarhet, långsiktighet, inkludering och insikten om att ingen är mer än en sekund från ett livslångt behov av tillgänglighet och användbarhet är som bortblåsta.

På den direkta frågan om det verkligen är kraven från funktionshinderrörelsen som stoppar byggandet svarar Björn Siesjö avslutningsvis nej. Mannen som kallat oss för talibaner backar sedan totalt genom att erkänna att det inte är vårt fel att det byggs för lite. Ytterligare ett bevis på att Siesjös resonemang inte har någon förankring i verkligheten.

Maria Johansson är förbundsordförande i DHR och Nisse Duwähl är 1:e vice förbundsord­förande i samma organisation .

Taggar: studentlägenheter, tillgänglighet, plan-och bygglag, Göteborg

Text:

Kommentarer är avstängda.