Jag skriver det här från en lunchservering i Gustavsbergs hamn. Det är tidigt i oktober, himlen är klarblå men det blåser – jag skyndar mig att äta min fiskgryta innan den kallnar. På andra sidan viken brinner lönnarna, det är verkligen en fantastisk höstdag.

När jag har ätit min lunch ska jag bege mig till Älvsjö för att besöka mässan Ett bra liv. Från Gustavsberg är det runt tre mil, kanske snäppet mer. Det betyder att det med färdtjänst skulle kosta mig två resor – motsvarande 140 kronor – att ta mig dit (en resa får vara högst tre mil). Resan ut till Gustavsberg från Södermalm skulle redan ha kostat mig 70 kronor. Den sammanlagda sträckan är runt fem och en halv mil, och det skulle kosta mig 210 kronor och tre färdtjänstresor.

Om jag skulle resa den här sträckan med kommunala transportmedel? Går inte. Jag har svårt att kliva på en buss på egen hand, och med en dator i knäet skulle det vara helt omöjligt, eftersom jag sitter i rullstol.

Hur lång tid det skulle ta? Runt fyrtiofem minuter med tunnelbana och buss till Gustavsberg. Från Gustavsberg till Stockholmsmässan tar det sedan ungefär en timme, med två byten – två bussar och så pendeln. Väl framme i Älvsjö, där mässan ligger, skulle jag behöva rulla en bra bit för att komma fram. Allt med den här datorväskan i knäet.

Jag köpte min första bil när jag var 20 år gammal med hjälp av besparingar och bilstöd. Jag skulle börja plugga på en liten ort i Småland, och en bil kändes verkligen som en nödvändighet för att jag skulle kunna fortsätta känna mig fri.
Som stadsbo hade jag kunnat använda mig av en (för mig) tämligen väl fungerande tunnel-bana, och på så sätt kunna leva ett liknande liv som mina icke funktionshindrade vänner, så att plötsligt bli helt beroende av färdtjänst var liksom inget alternativ.

Tretton år senare och sedan länge tillbaka i Stockholm är jag fortfarande minst lika beroende av min bil. Ibland undrar jag om jag blivit för beroende av den.
När jag sitter i bilkö på Klarastrandsleden för fyrtiosjunde dagen i rad slås jag plötsligt av en mental bild – en isbjörn som balanserar på ett minimalt isflak.
När jag ser hur regnet lämnat anklagande askgrå smuts efter sig på fönstret kan jag tänka att jag kanske borde lämna bilen hemma för en gångs skull. Kanske gå och handla mat i mitt lokala köpcentrum åttahundra meter längre bort istället för att ta bilen två kilometer till den affär jag egentligen föredrar. Men bilen är i mitt fall ett hjälpmedel – jag använder den som ett alternativ till färdtjänst och kommunala transportmedel.

Jag vet ärligt talat inte hur stort mitt koldioxidfotspår är – förmodligen inte större än någon annans. Jag sopsorterar, äter i stor utsträckning lokalt producerat mat och flyger inte särskilt ofta. Och tunnelbana – ja, det åker jag förstås fortfarande när jag kan.
Kort sagt skulle jag inte kunna sitta här och äta min fiskgryta om det inte vore för bilen. Jag skulle inte kunna se de förtöjda båtarna i hamnen, smaka den här fantastiska mälar-gösen eller känna mig så här fri.

Mer läsning:

Läs fler krönikor av Fredrik Granath »
Fredriks blogg hittar du här »

Text: admin