Sverige har fått en ny regering. Varje regering innebär olika problem men också möjligheter. Om vi fokuserar på möjligheterna får vi också det bästa utfallet. Här kommer en snabb analys av hur vår nya regering ser ut och var de största möjligheterna för DHR finns.
I borgerliga regeringar samarbetar ju liberaler med konservativa. En liberal politiker sätter individen i centrum, vill att samhället ska utvecklas snabbt och har blicken fäst på framtiden. En konservativ politiker betonar hellre ”gemenskaper” som familjen eller nationen och tycker att samhället ska utvecklas långsamt. Man hämtar oftare inspiration från historien än tänker nytt.
Eftersom vi i alla tider har blivit och fortfarande blir behandlade som andra klassens medborgare är den konservativa vägen inte den vi med lyckat resultat kan vandra in i framtiden på.
Vi behöver snabba samhällsförvandlingar och i många stycken är vår historia så skrämmande att vi där inte kan hämta många goda exempel.
Det är bara i de etiska frågorna som t.ex. dödshjälp som vi kan hämta stöd och kraft från de konservativa.
På många sätt är framtiden vår bästa vän. Vi behöver alltså manövrera oss bort från de konservativa krafterna i regeringen och sikta in oss på de liberala, de som till fullo förstår våra krav på rättigheter. Det här är mer komplicerat än man kan tro.
Folkpartiet är ett bra exempel; de kallar sitt parti för liberalt, men partiledaren Jan Björklund är i praktiken den mest konservativa av alla ministrar i regeringen. Jan Björklund drömmer om en skola som är hämtad från den tidigare delen av 1900-talet. Det ska vara ordningsbetyg, disciplin och kristendomsundervisning. Vi kommer troligtvis få lägga våra krafter på att inte fler specialskolor ska öppnas.
Maria Larsson har det officiella ansvaret för handikappolitiken. Hon är en klassiskt konservativ omvårdnadsminister. Hennes största bedrift är att hon har bevisat att man kan vara både passiv och osynlig och ändå få fortsätta som minister.
Nej, är det någonstans som vi kan bygga en modern framtida handikapppolitik så är det på arbetsmarknadsdepartementet. Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström, en modern liberal moderat, uppfattar jag som en person med ett genuint intresse för att öppna upp arbetsmarknaden för diskriminerade grupper.
Integrationsminister Erik Ullenhag ska arbeta med att få in nysvenskar på arbetsmarknaden.
Jag vet att han har ett stort intresse för våra frågor och han har nog inget emot att bredda sin arbetsuppgift så att även den allra mest diskriminerade gruppen på arbetsmarknaden inkluderas. Det är också, som jag har förstått det, Ullenhag som kommer att ansvara för frågan om att man ska se otillgänglighet som diskriminering. Äntligen kanske det händer något.
I den nya socialförsäkringministern, moderaten Ulf Kristersson, finns också en intressant liberal kraft. Han är något så ovanligt som en moderat minister som har intresserat sig sig för den personliga assistansen. Genom att knyta samman Kristersson med arbetsmarknadsdepartementet kan vi påvisa att personlig assistans är nödvändigt för att många av oss ska kunna arbeta och alltså inget som man kan spara in på.
Om DHR börjar arbeta så och lierar sig med de krafter som vill samma sak så ser jag en möjlighet att denna regering kan komma att lyckas med något som alla tidigare regeringar har misslyckats med – att minska arbetslösheten för oss med omfattande funktionsnedsättningar.
Jag säger inte att det kommer att lyckas, men jag ser möjligheten.
Jonas Franksson är skribent och debattör i funktionshinderfrågor.
Den här artikeln har följande taggar:
Jonas Frankson, Maria Larsson, Jan Björklund, Hillevi Engström, Ulf Kristersson, Erik Ullenhag
Text: admin