2008 publicerades rapporten "Onödig ohälsa. Hälsoläget för personer med funktionsnedsättning", författad av Ylva Arnhof, då avdelningschef och folkhälsopolitisk expert vid Statens folkhälsoinstitut.
Rapportens dystra slutsats var att en mycket stor del av samhällets samlade ohälsa finns bland landets omkring 1,5 miljoner personer med funktionsnedsättning, cirka en femtedel av den svenska befolkningen i åldern 16–84.
Den självupplevda ohälsan är mer än tio gånger vanligare bland personer med funktionsnedsättning jämfört med den övriga befolkningen.
I många fall finns det förstås ett direkt samband mellan funktionsnedsättningen och den nedsatta hälsan. Men att ha en funktionsnedsättning behöver inte vara liktydigt med att ha en försämrad hälsa, påpekar rapporten. Många hälsoproblem hänger istället samman med felaktig livsstil, dåliga matvanor, begränsad aktivitet och bristande delaktighet. Detta utgör en onödig ohälsa.

Ylva Arnhof är numera huvudsekreterare i en referensgrupp till den utredning som nu ser över socialförsäkringssystemet.Enligt henne så gäller fortfarande de dystra siffrorna som framkom i rapporten, men det har skett en revolutionerande förändring i synsätt, anser hon.
– Nu inser allt fler att god hälsa är något som alla måste jobba med, var och en utifrån sina egna förutsättningar. Det är viktigt för alla att vara fysiskt aktiva, både för att kroppen ska må bra, för trivseln och för att identitet och delaktighet stärks.
– Även om man bara kan röra på sin ena arm så är det väldigt viktigt att man gör det, konstaterar Ylva Arnhof.

Hur ser det då ut idag? Har fler börjat träna?
I juli i år släppte Folkhälsoinstitutet en ny rapport: Hälsan hos barn och unga med funktionsnedsättning. Rapporten baseras i huvudsak på en undersökning från 2009. Resultatet visar tydliga skillnader i levnadsvanor mellan barn med och utan funktionsnedsättning. Rökning, snusning och alkohol är vanligare bland elever med funktionsnedsättning. De är också mindre fysiskt aktiva.
Därmed löper de en större risk för framtida – onödig – ohälsa.
Magnus Wimmercranz, utredare på Statens folkhälsoinstitut, vet däremot inte i vilken utsträckning personer med funktionsnedsättning ägnar sig åt idrott eller friskvård.
– Det finns inga sådana uppgifter idag, men vi tror att vi kommer att få i uppdrag från regeringen att varje år följa upp Ylva Arnhofs rapport, som ett led i den nya handikappolitiska strategin. I så fall kan de första resultaten komma under 2012.
Kritiska röster saknas däremot inte.

Leif Thorstenson är kanslichef vid Södermanlands Handikappidrottsförbund samt enhetschef – Idrottspolitik och samhälle – vid Sörmlandsidrotten i Eskilstuna. Han reagerar på att ungdomar med funktionsnedsättning fortfarande befrias från att delta i skolans idrottslektioner, men ändå får godkänt betyg i ämnet.
– Det är en väldigt olycklig situation. Skolidrotten erbjuder barn och ungdomar chansen att prova olika aktiviteter, alldeles oavsett vad de kan eller inte kan.
– Det lägger en viktig grund inför valet av livsstil – och för en rörelsehindrad person är det en avgörande skillnad om man ägnar sig åt fysisk aktivitet eller inte, säger han.
– Samhällets kostnader för exempelvis LSS skulle kunna minska om fler lockades in i idrotten på ett helt annat sätt än idag, anser Thorstenson.

Han får medhåll av Åsa Llinares-Norlin, FoU-ansvarig vid Södermanlands Handikappidrottsförbund.
Hennes känsla är att läget inte blivit bättre. Hon anser att arbetet borde fokusera betydligt mer på livsstil, hälsa och – inte minst – eget ansvar.
– Vi måste lära barn tidigt att de har ett eget ansvar för sitt liv och leverne. Genom funktionell habilitering, som bättre tillvaratar individers egna resurser, skulle många klara betydligt mer, säger Llinares-Norlin.
Hon tar personlig assistans som exempel, vilket hon inser är kontroversiellt.
 – Många behöver givetvis personlig assistans, men jag tror att många har det därför att de inte fått lära sig att klara sig själva, vilket exempelvis kan resultera i kraftig övervikt.

År 2005 publicerades rapporten Aktivt liv – En lönsam investering för individ och samhälle! Där konstaterar Llinares-Norlin att personer med rörelsehinder som är fysiskt aktiva oftare arbetar och studerar, har mindre smärtor, mindre assistans, högre livskvalitet och är mindre beroende av samhällsstöd.
Med andra ord: ett aktiv liv är lönsamt, både för individen och för samhället. Våren 2012 kommer nästa rapport – och resultaten är likartade.
– Det är så små skillnader så det gör ingen större skillnad, konstaterar Llinares-Norlin.

Stig Carlsson är generalsekreterare för Svenska Handikappidrottsförbundet och Sveriges Paralympiska Kommitté (SHIF/SPK). Han anser att okunskap, dålig tillgänglighet och bristande attityder förklarar varför gruppen idrottar mindre än befolkningen i övrig.
– Vi vet att det fortfarande finns negativa attityder. Mycket har blivit bättre, men vi har en bit kvar. Det handlar ofta om rädsla och okunskap, säger Carlsson.
– Därför blir många alltför stillasittande, de rör sig inte tillräckligt mycket. På sikt leder det till större ohälsa, exempelvis övervikt.
För att ändra på detta krävs det mer resurser, exempelvis fler utbildade ledare på fler platser. Samhället kan inte förlita sig på enbart ideella krafter, påpekar Stig Carlsson, som ändå tror att det skett en förbättring.
– Idag blir vi sedda på ett helt annat sätt än tidigare, inte minst genom media. Det leder också till att fler börjar träna och utöva idrott.

Många som tränar hamnar på ställen som Friskis & Svettis, med 158 föreningar runt om i landet. Friskis&Svettis erbjuder en träningsform kallad Öppna Dörrar – ”jympa och rörelseglädje för dig med funktionshinder”.
Gruppträningen är anpassad för personer med rörelsehinder. Man tränar kondition, styrka, rörlighet, balans och stabilitet. Passet leds oftast av två ledare, en i rullstol och en stående.
Men i Göteborg lades Öppna Dörrar ner 2009, efter fem års verksamhet.
– Vi hade inga funktionärer som hade möjlighet att leda passen, säger Annica Wigerstedt, träningsansvarig vid Friskis & Svettis i Göteborg.
– Dessutom var det för få deltagare. I början var det många, men med tiden minskade antalet. Vi har gjort jättemycket för att locka hit folk, men det var väldigt få som kom.
– Våra lokaler är fullt tillgängliga, vi skulle bli jätteglada om folk kom, men även andra föreningar har haft svårt att locka deltagare till Öppna Dörrar, säger Wigerstedt.

Idag har Friskis & Svettis kvar Öppna Dörrar, ett pass per vecka, på sex olika föreningar:  Örebro, Stockholm, Skövde, Kungälv, Gävle, Borås och Östersund.

Läs också: Malin tränar för att må bra

Taggar: hälsa, idrott

Text: admin