FNs nya plan för hur milleniemålen ska nås för personer med funktionsnedsättning lovar att involvera de som berörs. Men fortfarande återstår arbetet för att planen ska få genomslag i praktiken.
2015 går tidsfristen ut för FNs så kallade milleniemål som bland annat syftar till att halvera fattigdomen i världen och ge alla barn möjlighet att gå i skolan. Målen antogs 2000 och resultatet ska jämföras med läget 1990.
Personer med funktionsnedsättning har hittills varit tämligen osynliga inom arbetet med att nå målen. Detta trots att en så stor del som 80 procent av alla personer med funktionsnedsättning bor i utvecklingsländer och genomgående har sämre ekonomiska och sociala förutsättningar än befolkningen i stort.
Detta ska det nu bli ändring på. I en ny plan från FN slås fast att funktionshinderperpektivet ska tas in i allt utvecklingsarbete, såväl fram till 2015 som efter.
– Det är en omfattande och en konkret handlingsplan som ger ett värdefullt verktyg för implementering av konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning i utvecklingsarbetet. Särskilt nöjd är jag med betoning av att personer med funktionsnedsättning tydligt ska involveras i processen, anser Roland Håkansson, ordförande i den svenska funktionshinderrörelsens samarbetsorganisation My Right som deltog i det högnivåmöte i FN som antog den nya planen tidigare i veckan.
– Jag är också nöjd med att det var en representation på hög nivå från FN s medlemsstater och alla var eniga om slutdokument som vice generalsekreterare Jan Eliasson tog på sig ett särskilt ansvar för att föra in i FNs hela arbete, fortsätter Roland Håkansson.
Men för att den nya planen ska få genomslag i praktiken krävs att frågan fortsätter att lyftas inom FN. Inte minst inom det arbete som pågår med att formulera mål och medel för fattigdomsbekämpningen efter 2015.
– Den svaga länken är den otydliga kopplingen mellan högnivåmötet och kommande möten om post-2015-agendan. För att det ska bli någon förändring i praktiken krävs att funktionshinderperspektivet uttalas som en övergripande fråga i hela post-2015-agendan, menar Roland Håkansson.
Text: Albert Martinsson