Det som känns mest angeläget att ta fasta på i Lars Lindbergs artikel, "Intellektuell kris i rörelsen", är funktionshinderrörelsens förmåga att på ett avgörande sätt påverka opinionen och politiken i en riktning som leder till bättre levnadsvillkor för människor med funktionsnedsättningar.
Svaret på den frågan finns att hitta i den verklighet vi lever i. Det är ett allmänt känt faktum att personer med funktionsnedsättning i dagens Sverige lever i större utanförskap och har sämre levnadsvillkor än övriga medborgare.
Jag vill till och med påstå att skillnaderna relativt sett inte minskat jämfört med 70-talet då välfärdsbygget satte fart. Undantaget naturligtvis assistansreformen som egentligen är den enda reform där man samtidigt kan tala om att politisk retorik och praktik går hand i hand (eller kanske mer korrekt "gått" hand i hand)
Denna verklighetsbeskrivning, som egentligen inte låter sig emotsägas, reser ett antal frågor och problemställningar som tydliggör att det finns behov av en funktionshinderrörelse som är bättre politiskt och ideologiskt rustad.
Skillnaden mellan den tidigare folkrörelseinspirerade handikapprörelsen och dagens är att den förstnämnda fanns i ett ideologiskt och politiskt sammanhang. Den var då en del av en större folkrörelse. Och möjligen lite idylliserat även en del av en gemensam samhällsvision. Så är det inte idag.
Idag ställs vi inför en kamrersekonomi fri från värderingar och som tillåts verka utan kopplingar till de övergripande funktionshinderpolitiska målen om full delaktighet och jämlikhet. Så är till exempel FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning en fritt svävande företeelse ovanför lagar och myndighetsutövning.
Detta faktum att funktionshinderpolitiken inte når längre än till politisk retorik behöver analyseras och diskuteras. Vad beror detta på? Att politikerna är okunniga, ja kanske till och med ondsinta? Inte mer än andra i alla fall. Mer närliggande orsaker är att vi är politiskt ointressanta. Vi representerar i allmänhetens ögon en avvikande grupp som behöver samhällets stöd. Ibland med positiva förtecken, men ofta sedda som en belastning. Detta är också generellt den politiska bilden av oss, ett problem som på olika sätt måste hanteras.
Det räcker inte med att vi blir moraliskt upprörda och höjer rösten. Hur ska till exempel implementeringen av FN konventionen gå till? Vad innebär ett människorätts- och medborgarskapsperspektiv? Vilka reformbehov följer av ett sådant perspektiv? Vilka krav ställer det på myndighetsutövningen som vi dagligen görs beroende av? Osv.
Det är självklart att den samlade funktionshinderrörelsen måste ta ansvar för att dessa frågor diskuteras och blir politiskt viktiga. En sådan debatt måste få tid och utrymme och ges ett forum. En tankesmedja som Lars Lindberg föreslår skulle kunna bli ett sådant forum.
Funktionshinderrörelsen måste således verka i ett samhälleligt eller om man så vill ideologiskt och politiskt sammanhang. (En sanning som vi alla som hittills deltagit i debatten verkar dela.) Vi riskerar annars att ställas utanför samhällsdebatten och utan möjlighet att påverka vad som är politiskt betydelsefulla reformer. Samtidigt är det viktigt att rörelsen inte förlorar sin förankring i en funktionshinderspecifik kunskap och erfarenhet. Vår verklighet är ju att vi relaterar till samhället som medborgare och med de erfarenheter vi har av att leva med funktionsnedsättningar.
Nästa steg i debatten. Hur ska en funktionshinderrörelsens tankesmedja se ut och vara uppbyggd?
Lars Hagström, ordförande i Förbundet Rörelsehindrade och medlem i DHR plus en massa annat.
Taggar: funktionshinderrörelsen, Lars Hagström
Text: admin