Våren 2009 skrev jag examensarbete på Journalisthögskolan. Reportaget, vid namn ”Rullstol i rutan?”, visade tydligt hur funktionshindrade journalister, anställda och medverkande fortfarande är sorgligt frånvarande på Sveriges Television – och hur okunskap och rädsla hindrar den bilden från att ändras. Resultaten publicerades i en artikel på DN Debatt (2010-01-31).
Sedan dess har drygt två år passerat. Vid en första anblick har också mycket hänt. En andra chans, Köping Hillbillies och nu senast Mot alla odds är alla exempel på hur SVT numera upplåter sändningstid till personer med olika fysiska förutsättningar. Statistiken över invalider på TV har skjutit i höjden.

Är all synlighet verkligen av godo? Ingen kan ha undgått hur framför allt det sistnämnda programmet givit upphov till åsikter, ibland riktigt hätska, som nått långt utanför funktionshindervärldens gränser. Både debattprogram och kultursidor har översvämmats av uppfattningar om Mot alla odds. Allt från ”ögonöppnare” till ”freakshow” har förekommit.
Diskussionen visar på ett fantastiskt engagemang Tyvärr skjuter den bredvid målet.

De flesta tycks överens om att målet för medierepresentationen är att alla, oavsett fysiska förutsättningar, ska kunna delta i TV på samma villkor. Att vi med rörelsehinder ska synas på nyheterna, i lekhörnorna och överallt där ”alla andra” redan befinner sig.
Det är där – i de vanliga programmen – som den verkliga integrationen äger rum. Det är där vi bör lägga krutet!

Sett från den här vinkeln är ljuspunkterna färre. Men de finns, även här. Thomas Fogdö var under nästan två år stadig medlem i morgonsoffans tyckarpanel (som för övrigt även gästades av Veronica Hedenmark). I den pratade de om – just det: vanliga saker. Om faderskap. Kultur. Kärlek. Motion. Utan en stavelse om varken Försäkringskassan, tillgänglighet eller assistansfusk.
Och just därför blev det glasklart för tittarna vad vi redan vet: att funktionsnedsättningen bara är en liten del av våra personligheter. Att vi framför allt är killar, tjejer, föräldrar, snickare, bokmalar eller vad det må vara. Och att det är först när vi själva pratar om vardagligheter som andra kan släppa fixeringen vid våra kroppar. Som vi förvandlas till vem som helst.

Jag skulle inte sökt mig till Mot alla odds. Men jag skulle knappast låtit mig bli bedömd i Top Model heller, eller låtit en kamera filma mina toalettbesök i Big Brother. Är vi funktionshindrade helt integrerade behöver vi inte ta ansvar för vad andra, som på något sätt liknar oss, gör.
En tjej som sjunger falskt i uttagningen till Idol får inte mig att gasta över hur tjejer porträtteras i TV. Andra journalister får låna ut sig själva till fåniga lekprogram, utan att min trovärdighet ruckas. Och personer med funktionsnedsättningar kan korsa Afrika – medan jag rycker på axlarna.

Det största framsteget heter därför utan tvekan Lovisa Söderberg. Som programledare för Bolibompa har hon, helt utan att betona sin egen rörelsenedsättning, gjort så mycket mer för denna integrationsprocess än alla äventyrsprogram och debatter tillsammans. Själv har hon berättat hur hon blivit en förebild för funktionshindrade barn, hur de numera kan ”leka TV” med henne i tankarna.
Hon är levande bevis för det jag hävdade redan i DN-artikeln: att en programledare med en synlig funktionsnedsättning skulle inte bara ha ett tydligt symbolvärde för Sveriges Television. Han eller hon skulle dessutom hjälpa till att normalisera en av Sveriges större minoriteter./…/
Framför allt skulle SVT på detta sätt leva upp till regeringens krav på företaget att ”spegla hela landet”. Det är hög tid för det.

Nu är det min tur. Jag vill också vara en del av det ”alla” som Sveriges Television riktar sig till. Jag vill också kunna identifiera mig, med en nyhetsuppläsare eller talkshowvärd. Jag vill också ha en idol.
Barriären runt TV-huset är tunnare. Men än har den inte brustit.

Annika Taesler är journalist

Taggar: media, SVT, Annika Taesler

Text: admin