I SHT 6/11 hävdar till min glädje hotellkedjan Scandic att tillgänglighet ger konkurrensfördelar och det skriver jag under på till 100. Jag hoppas att andra hotell ska ta efter.
Vid mitt senaste besök i Stockholm bodde jag på det centralt belägna Hotell Nordic Sea. Naturligtvis hade jag beställt ett tillgängligt rum, men flera överraskningar mötte mig. En del hinder kan otvivelaktigt klassas som enkelt avhjälpta medan andra är komplicerade och dem bör man tänka på redan i planeringsstadiet.
När jag rullade ur taxin, förvånade det mig att trottoarkanten utanför hotellets entré inte var avfasad, men turligt nog ligger ingången till Arlanda Express i närheten och där finns ingen hindrande kant upp till trottoaren så detta var en bagatell.
Hissen var nästa stötesten. Det förvånar mig att man i ett hotell med gäster med olika behov, sätter in en hiss med vertikal knapprad i stället för horisontell. Är det verkligen bara jag som sitter i rullstol och har så dåliga armar att jag inte får upp dem ovanför huvudet? För att krångla till det ytterligare, finns det högst upp på knappraden en skåra i vilken kortet till rummet ska stoppas in för att hissen ska fungera. Att detta är en säkerhetsåtgärd för att utestänga objudna gäster förstår jag, men då jag fick höra att säkerhetssystemet kan kopplas ut, undrar jag vart ”säkerhetstänket” tog vägen. Hade det inte varit bättre att placera enheten på en höjd som passar alla?
Nästa hinder på vägen var dörren till rummet. Den var naturligtvis försedd med en hårt spänd dörrstängare som gjorde den så tung att få upp att det helt enkelt var omöjligt. Tröskeln på insidan av dörren var inte heller avfasad så jag blev något överraskad när hjulen med en duns landade på golvet.
Finns det då inget positivt att säga? Jo, det fanns flera möjligheter att larma och till och med en flyttbar dosa vid huvudändan av sängen. Bra! under förutsättning att man kunde ligga med huvudet där. Eftersom dubbelrummet var så trångt att jag inte kunde välja den säng som passade mig bäst fick jag ligga som Pippi Långstrump.
Nu återstod att granska toalettrummet. Duschutrymmet var väl tilltaget, men duschen onåbar- lagom högt upp för att passa en lång stående person. Detsamma gällde en stång att hänga handdukar på placerad ovanför toalettstolen.
Tvättfatet var fint designat, men det gällde att fylla det till brädden med vatten för att nå ytan. Att sittande nå botten på handfatet var i alla fall en omöjlighet för mig. Varför använder man sig inte av ett sådant handfat som går att vinkla? Det finns på marknaden och passar alla. Som kronan på verket hängde en spegel ovanför handfatet i vilken jag endast kunde se en liten hårtofs.
Hur var det då med toalettstolen? Jo, dess placering följde byggnormerna för den var ypperligt placerad mitt på väggen och naturligtvis förhöjd. Även det enligt rekommendationerna, men tyvärr faller jag återigen utanför ramen för standardmått så på min önskelista står ett rum som man kunde boka med en toalett som inte vore förhöjd. Det finns ju lösa förhöjningar att montera på om någon längre gäst behövde detta rum. Förr fanns det en höj och sänkbar toalett bland annat på DHR:s Tranåsbaden. Undrar just varför sådana inte synts till. Att förse alla rum med en sådan toalett – om den finns – vore kanske orealistiskt, men nog vore denna lösning något att ta tag i för dagens designer i denna teknikens underbara värld.
För mig blev det i alla fall en minnesvärd hotellhelg i oktober 2011.
Taggar: tillgänglighet, Mona Joelsson, Design för alla
Text: admin