Beror samhällets brist på intresse för våra frågor på att vi inom funktionshindersrörelsen saknar ett ”It-moment”, alltså ett tillfälle när allting plötsligt faller på plats. Då tiden är mogen för att allmänhet, och därmed i förlängningen politiken, ska förstå vad det handlar om.
När detta inträffar nöjer människor sig inte längre med att konstatera utan börjar också agera.
Vid vårt seminarium Politik för lika rättigheter, som vi genomförde under Stockholm Pride, medverkade EU-minister Birgitta Ohlsson och talade just om begreppet ”It-moment” som översatt till svenska skulle bli ”tillfället med stort T”.

Vad det handlar om är händelser då något avgörande skett som gjort att även personer utanför den grupp det handlat om fått upp ögonen för det budskap och den situation man velat beskriva.
Vi talar bland annat om afroamerikanska frihetsaktivisten Rosa Parks och den bussresa 1955 då hon vägrade lyda busschaufförens uppmaning att lämna sitt säte för en vit manlig passagerare, så som lagen föreskrev. Händelsen blev starten för den moderna amerikanska medborgarrättsrörelsen.

Vi har den brittiska suffragetten Emily Davison, som vid en hästkapplöpning 1913 blev nedtrampad då hon försökte stoppa kung Georg V:s häst. Hon avled och 2 000 uniformerade rösträttsaktivister bar kistan genom Londons gator.
Ett tredje exempel är Stonewallupproret i New York 1969 då vreden över särbehandling och utestängande lagstiftning fick det att koka över bland de homosexuella. Upproret högtidlighölls ett år senare med en marsch och prideparaden hade fötts.

Avsaknaden av ett ”It-moment” för funktionshindersrörelsen tror jag har betydelse för att vi inte når ett genombrott. Vi har drivit våra krav tillräckligt länge för att de på allvar borde ha lett till förändring. Nog ligger det i allmänhetens och politikens – och själva demokratins intresse – att alla medborgare ses som fullvärdiga? Jo, självklart, men vi vet också att det inte är så.

Vi ska kanske inte kasta oss framför hästar, men jag vill se mer kampvilja och ”nu-har vi-fått-nog-anda”. Det behövs om vi ska nå framgång.
Pride-rörelsens stora styrka, stoltheten, måste vi också ta till oss. Vi ska vara stolta över dem vi är och släppa individperspektivet som rörelsen så ofta fastnar i. Vi vill inte att folk ska tycka synd om oss, men då måste vi också sluta tycka synd om oss själva!

Vi behöver beskriva den värld vi vill ha, där vi är inkluderade och en självklar del av mångfalden.
Ska vi bryta igenom måste vi sluta acceptera sidoingångar och att stå utanför. Visa stolthet!

Maria Johansson är förbundsordförande i DHR – förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder

Taggar: funktionshinderrörelsen

Text: Maria Johansson