Jo, det hände, det där som alla sade skulle hända. När jag började jobba i januari efter nio månaders arbetslöshet var jag så sjukt peppad att jag aldrig trodde att jag skulle vilja sluta jobba. ”Vänta bara”, sade folk. ”Det kommer inte dröja längre än en månad tills du sitter där och längtar efter semester som alla vi andra”.
Och så blev det ju. Längtan efter ledighet är liksom inbyggd i arbetslivet, eftersom det driver oss till att vara produktiva. Det är en del av hela arbetsupplevelsen, så att säga, precis som möten och fruktkorgar och planeringsdagar och teambuilding.
Vi jobbar för semestern och fredagskvällarna. Det är ingenting att hymla om. Det är okej att gilla att vara ledig, att sitta i ett konferensrum och längtande blänga ut på sommarhimlen. Så nu är det väl pingst och nationaldag och hela den grejen, så jag tog ut ytterligare några dagar för att få en veckas sammanhängande ledighet och här sitter jag nu.
Det är litet av ett mirakel att jag över huvudtaget fick det här jobbet. Jag gick nämligen dit på intervju på fel dag. Jodå. Lyckligtvis var jag en dag tidig och inte en dag sen, vilket hade varit värre.
Jag har haft det här jobbet i fyra månader nu och gillar mina arbetsuppgifter. Jag gillar mina kolleger och jag gillar stället jag jobbar på.
Min arbetsplats fyller en viktig plats i samhället. Teamet jag jobbar närmast är väldigt trevligt och lätt att ha att göra med, eftersom vi drar åt samma håll och kompletterar varandra väl.
Trots att jag bara jobbat sedan i januari har jag glömt den där känslan av att vara arbetslös och hur eländig och ratad man känner sig. Det är väl en försvarsmekanism, antar jag, precis som man kan glömma jobbiga uppbrott. Det är en försvarsmekanism som jag är mycket tacksam för.
Ni vet hur vi sätter funktionshinder i relation till vår miljö? När jag har ett jobb känner jag mig som minst funktionshindrad. När jag är arbetslös känner jag mig i underläge.
Pengar, sysselsättning och en känsla av att ha ett sammanhang är förvisso också faktorer jag gillar med att ha ett jobb, men det här med att slippa känna mig funktionshindrad är minst lika viktigt.
Det är därför jag blir litet störd när någon kollega för mitt funktionshinder på tal. Någon putslustig kommentar om hur det skulle vara bra med dubbar på däcken när det är halt ute. Eller när någon tjatar om att få hjälpa till att ställa in tallriken i diskmaskinen på lunchen. Eller på personalfesten när någon överförfriskad handläggare dunkar en i ryggen och frågar om man räknas som rattfull om man dricker och kör rullstol. Min dröm är att svara: ”Ja, det gör man. Om du golar för bängen snittar jag dig”.
Men jag har varit med förr. Även sådana här kommentarer är en del av arbetsupplevelsen.
Så nu sitter jag här och är ledig, trots att det bara är slutet av maj. Det är oerhört skönt, eftersom jag är ledig på det bra sättet, och inte som förra våren, på det dåliga. Jag kan med gott samvete packa ner en macka och en bok och sätta mig under ett träd vid vattnet, eftersom jag vet att jag om vecka kommer sitta där i konferensrummet och längtande blänga ut på sommarhimlen.
—–
Fredrik Granath är webbredaktör och skriver regelbundet i SHT. Han har skrivit massor av bra krönikor som du hittar här »
Dessutom bloggar han på svenskhandikapptidskrift.se/fredrik
Text: admin