Viljan att berätta om handikappforskningens goda innehåll, framgång och resultat måste enligt vår mening stimuleras så att ny kunskap kan nå personer med funktionsnedsättningar, närstående och allmänhet. Annars riskerar tystnaden att bli förödande för såväl vetenskapen som folkbildningen i samhället.
Under förra året fanns det bara tre artiklar om handikappforskning i medierna i Sverige. Dessa var publicerade i Läkartidningen, Kyrkans Tidning och Nerikes Allehanda. Vi gjorde en sökning på ordet handikappforskning i en av de största mediedatabaserna (MedieArkivet). Vi fann under åren 1992-2010 lite över 60 artiklar i databasen. I år fann vi bara en artikel som omnämner handikappforskning. I databasen PressText hittar vi under samma period totalt 13 artiklar.
De senaste fem åren har bara fem artiklar om handikappforskning publicerats i svenska tidningar. De flesta av artiklarna handlar egentligen inte om handikappforskningens inriktning utan utgörs av mindre texter. Om vi samtidigt söker på sökmotorn Google på Internet får vi totalt 18 300 träffar på ordet handikappforskning.
Det är viktigt att alla som ägnar sig åt vetenskap i forskarsamhället aktivt berättar om pågående studier och resultat. Det är viktigt av flera anledningar enligt vår mening. Den främsta anledningen måste naturligtvis vara att forskningen kommer samhället till del och att varje medborgare kan få en chans till ökad folkbildning och kunskap om utsatta situationer, sociala problem och funktionsnedsättningar i samhället.
Det är nedslående att så få forskare inom handikappfältet deltar i det offentliga samtalet genom att berätta om sin forskning i medierna. Men ansvaret för tystnaden ska inte endast läggas på en part d.v.s. forskaren. Medierna har också ett ansvar att uppmärksamma den lilla och utsatta människan i samhället. Ansvaret för tystnaden bör därför också delas med journalister som exempelvis har funktionshinderfrågor och funktionsnedsättning som bevakningsområde.
Såväl forskare som journalister har ett moraliskt ansvar utifrån sina perspektiv att tydliggöra och förenkla budskap. Alla ska kunna förstå och ta del av forskningsresultat. Därför borde forskare inom vårt fält inte ligga på efterkälken.
Vi tror att funktionshinderforskningen i framtiden kan förändras i en mycket positiv riktning. Hur anpassas de olika medierna och informationsteknologin till personer med funktionsnedsättningar? De nya sociala medierna (bloggar, twitter, hemsidor, chattfunktioner mm) ger stora möjligheter att sprida forskning, att knyta kontakter och att få med brukare i diskussioner om hur forskning kan utvecklas och bli bättre.
Såväl forskare som journalister kan här möta varandra genom tillgängliga medier. Detta kan vara ett sätt att bryta tystnaden om avslutad och pågående handikappforskning i Sverige. Alla blir vinnare av ett nytt förhållningssätt hos forskare och journalister.
Jörgen Lundälv och Per-Olof Larsson är båda funktionshinderforskare vid Institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet.
Den här artikeln har följande taggar:
forskning, Jörgen Lundälv, Per-Olof Larsson media
Text: admin