Sedan 30 år tillbaka har vi en lag. En lag som säger att kollektivtrafiken ska vara anpassad för personer med funktionsnedsättningar. Ändå kan vi ofta läsa om, eller själva vara en del av, historier där personer med funktionsnedsättningar nekas och fysiskt hindras från att resa med bussar, tåg och flyg.
Vi har en lag som säger att vi ska kunna röra oss fritt på samma sätt som våra medmänniskor, men vi engagerar oss i en fråga som är en särlösning. En lösning som låter oss undantas från lagen. Varför sitter vi fortfarande, efter 30 år, och pratar om rätten till färdtjänst i kommunala råd för funktionshinderfrågor?

I filmen Milk, från 2008, som handlar om Harvey Milk, en homosexuell politiker som lägger grunden till kampen för homosexuellas rättigheter i USA under 1960-talet, finns en speciell scen. En dag får Harvey Milk ett telefonsamtal från en ung homosexuell kille. Den unga killen ska ”botas” från sin homosexualitet, genom att skickas till en institution. Harvey ger killen direktivet att ta nästa buss till New York eller San Fransisco. Den unga killen svarar: ”I can’t walk”

Jag själv skulle för någon vecka sedan resa med SJ mellan Norrköping och Katrineholm. Eftersom jag av erfarenhet vet att långt ifrån alla tåg, som trafikerar denna sträcka, är tillgängliga så valde jag att kontakta SJs kundtjänst några dagar tidigare.
Där fick jag först motstridig information. Efter lite velande så beslutade de sig för att rekommendera mig en avgång.
Jag lät mig styras av dem för att förhoppningsvis ta mig fram. När jag kom till tåget i god tid före avgång visar det sig självfallet vara ett tåg som inte är tillgängligt. Jag bad dem fixa taxi, som van resenär har jag koll.

SJ ville dock gärna att tåget skulle vara tillgängligt och personalen hade en vilja utöver det vanliga.De trollade fram två lösa ramper och la ut över halva perrongen uppför de fyra trappstegen till tåget.
Jag sitter i en elrullstol. Har dessutom tidigare, med livet som insats, råkat ut för dessa ramper.
Taxin beställdes. Kvar stod bara ett problem, jag skulle hem igen på kvällen.

Jag kunde valt att åka färdtjänst hela vägen.
Jag valde inte det. Jag vill kunna styra när jag vill åka. Jag vill, liksom alla andra, utan problem kunna bestämma mig fem minuter innan avgång att ta nästa.
Det är vad kollektivtrafik ska vara.

Runt om i Sveriges kommuner finns det kommunala råd för funktionshinderfrågor. I de flesta kommuner finns DHR, RBU, NHR och alla tänkbara organisationer, med som experter. De representerar verkligheten. Ett vanligt förekommande ämne är färdtjänst. Inte kollektivtrafik- eller lokaltrafikfrågor, utan färdtjänst.

Det är alldeles för mycket snack om färdtjänsten. Varför kräver vi inte att den 30 år gamla lagen följs? Varför pratar vi särlösningar när vi, nästan överallt, har tydliga lagöverträdelser som drabbar oss? Vi har en allmän kollektivtrafik i Sverige som inte fungerar för alla medborgare.

”I can’t walk” är ord som inte borde vara ett hinder. Den unga killen skulle utan problem kunna följt Harvey Milks ord och klivit på nästa buss till New York eller San Fransisco. Nu har denna kille tur, han får hjälp av några kompisar att lyftas på en buss och kommer till New York där han får vara den han är.
Filmen utspelar sig på 1960-talet. 1979 fick vi en lag som skulle garantera att vi kan ta vilken buss vi vill, men än idag hindrar orden ”I can’t walk” mig från att åka dit jag vill.

Ni som sitter i de kommunala råden för funktionshinderfrågor, ni har makten. Byt fokus. Ställ krav. Tillsammans kan vi göra lagen betydelsefull. En kollektivtrafik för alla ska inte vänta 30 år till.
Ni som åker färdtjänst, prova att ta bussen, tåget eller flyg! Skicka en utvärdering till trafikbolag och lokaltidningar.
Tillsammans kan vi göra lagen betydelsefull genom att ställa krav och visa att särlösningarna inte är ett alternativ.
Då gör vi orden ”I can’t walk” meningslösa!

Tobias Holmberg är ordförande i Förbundet Unga rörelsehindrade

Taggar: kollektivtrafik, färdtjänst, Tobias Holmberg

Text: admin