Varje dag möter jag frustrationen. Den finns hos medlemmar, personer med nedsatt rörelseförmåga, men också hos politiker och andra beslutsfattare som fått insikt och arbetar för funktionshinderperspektivets genomslag.
Vad är det som händer? Varför går det så långsamt? Varför känns det till och med som om det går bakåt? är frågor som jag får.
Modellen med samråd riskerar att bli en gisslanmodell. Vi har ju fått vara med och lämna synpunkter – att det trots detta blir fel och ändå inte för alla, viftas bort med att det tar tid att förändra. Det ska inventeras, göras planer, konkurrensen får inte heller sättas ur spel, men längre fram ska det ska bli bättre…
Frustrationen pyser och pyr. Är det kanske dags för något helt annat, dags att ta till andra metoder? Är kanske läge för civil olydnad?
Jag tror på demokratins spelregler (även om det inte finns något självklart likhetstecken mellan demokrati och uppfyllande av mänskliga rättigheter), jag tror på samtal och det personliga mötet, jag tror vi människor är mer lika än olika och jag vet att vi kommit en bit på väg. Men, jag misströstar.
I åratal har vi delat med oss av våra erfarenheter, tagit fram siffror och fakta, inventerat, vänt ut och in på oss själva och våra liv. Beskrivit att vi är som alla andra med samma drömmar. Allt för att visa hur det skulle kunna fungera om människors olikheter togs med i all samhällsplanering. Vi har också visat på att lagar och regler inte efterlevs och att detta får följder för samhället i stort och för oss som individer.
Vi dras med en förskönande bild av hur bra Sverige är och hur vi ligger i framkant när det gäller att inkludera invånare med funktionsnedsättning. En bild som inte längre stämmer men som man envist håller fast vid.
Under tiden springer världen utanför om oss. Man gör det med tydliga politiska ställningstaganden, man gör det med diskrimineringslagstiftning och man gör det med tydliga krav.
Det är klart det kostar på att omvärdera gamla sanningar, det kostar i reda pengar och kanske även i politisk goodwill för den makthavare som verkligen vill förändra och anta utmaningen.
Man har i århundraden struntat i en stor del av befolkningen; bortsett från oss när man byggt och utformat tjänster, infrastruktur, resande, skolor, lokaler för demokratiska processer och rutiner. Att ändra en samhällsstruktur där inte alla ses som jämbördiga till att alltid ha med funktionshinderperspektivet är inte smärtfritt.
Vi måste mobilisera och ta upp kampen för delaktighet och jämlikhet på allvar, fullt ut! Inte med armbågen, inte bara när det anses vara skäligt eller finns pengar över, inte senare och längre fram.
Vi börjar med att marschera på gator och torg över hela landet lördagen den 29 maj!
Maria Johanasson är förbundsordförande i DHR och bloggar på DHR-bloggen.
Den här artikeln har följande taggar:
demokrati, Maria Johansson
Text: Maria Johansson