Sjs nya snabbtåg
SJs nya snabbtåg X55 som kommer att rulla i Sverige ett tag fram över. Foto: Bombardier.

Debattvinjett med bild på Nils DuwählSom ledamot i DHRs
förbundsstyrelse har jag sedan ett antal år tillbaka deltagit i arbetet med att ta fram nya standarder. Det har bland annat handlat om utformningen av fordon för personer med begränsad rörlighet men också att finna bra lösningar för hur tågen ska utformas i framtiden. Styrdokumenten som tas fram är oerhört viktiga eftersom de kan komma att gälla i många år framöver inom EU men också globalt.  Trots att arbetet med att få fram dessa standarder är viktigt vill jag påstå att det sker med "vänsterhanden" och utan att Sveriges regering lägger någon större kraft vid frågan.

DHR deltar sedan ett antal år tillbaka i den svenska kommittén för standardiseringsarbetet genom SIS, Swedish Standards Institute. Från början handlade arbetet om att ta fram en global standard för tillgängliga taxibilar.
Vi fanns med redan när arbetet påbörjades och kunde se till att det blev rätt från det att första bokstaven skrevs.
Arbetet pågick sedan med såväl hårda som sega förhandlingar, som stundtals såg ut att inte leda till någonting.

De deltagande länderna stod i april förra året så långt ifrån varandra att man beslutade att lägga arbetet på is. Delar av Sydeuropa med Frankrike i spetsen ”stred” mot Sverige, Tyskland och England. Skillnader i synsätt om vad som är tillgänglighet och användbarhet var och är stor mellan länderna, speciellt  i frågan om vad man ska kunna klara på egen hand eller ej.
En annan skiljelinje var också frågan om att man i en tillgänglig taxi ska kunna använda el-stol, något som vi i Norden ser som en självklarhet, men som i andra delar av världen har varit svårt att få igenom som standard.

Så här långt kan det tyckas att standardiseringsarbetet har varit förgäves – men jag vill påstå att det snarare är tvärtom.
Alla som har åkt färdtjänstbuss av nyare modell, de som kallas för "klass-ett" fordon i Sverige, och även nya typen av rullstolstaxi, som idag rullar i Stockholm och möjligen också i Göteborg, vet hur bra tillgängligheten är i dessa fordon.

Bara det faktum att det finns en enhetlig modell är av stor betydelse eftersom möjligheten att resa i hela Sverige då öppnas.  Även andra länder har liknande varianter och bara i Madrid finns idag ett par hundra tillgängliga taxibilar och antalet växer hela tiden.
Arbetet med att finna en gemensam standard kring dessa fordon kommer med all sannolikhet att återupptas under 2011 och förhoppningsvis kan det i framtiden leda till en global standard.

Det som sysselsätter
mig mest nu är arbetet med att ta fram en gemensam standard för tåg inom EU. Arbetet har pågått sedan början av 2002 men då utan vår medverkan.
DHR kom med först 2009 och bristerna som måste rättas till var därför många. Till exempel att vi för att överhuvudtaget komma ombord på själva tåget inte får väga mer än 200 kilo – resenär plus stol och bagage. Det handlar således inte, som många tror,  bara om ramper och liftar.

Redan 2009 började vi påpeka brister i styrdokumentet för allt och alla, inte minst för den svenska regeringen som dock valt att tiga still. Varför?  Borde inte även regeringen bry sig och lägga lite kraft på frågan för hur vi ska få en tågtrafik som inkluderar alla och se till att styrinstrumenten för en tillgänglig tågtrafik blir så bra som möjligt?

I regel tar det mellan tre till fem år innan en standard anses vara klar för att sedan gå ut på en omröstning bland medlemsländerna i ISO, Internationella standardiseringsorganisationen.
Att delta i arbetet med olika standarder blir viktigare och viktigare då allt i princip upphandlas av kommunerna runt om i landet. I regel nöjer sig då kommunerna med att leverantörerna/företagarna uppfyller en viss standard utan att kanske alltid veta vad den egentligen innehåller och uppfyller. Därför måste vi finns med och då redan vid ritbordet för att försäkra oss om att de standarder som tas fram funkar i vår vardag. Arbetet är i gång för fullt och lär pågå i minst 18 månader till, hela tiden görs vissa framsteg och än är inte loppet kört.

Revidering av en standarddel startar oftast så snart den blivit klar och då kanske man kan tycka att det inte är något att bekymra sig för? Men jo, de tåg som beställs innan alla fel och brister är åtgärdade kommer att ha en hel del begränsningar och dessa tåg vet vi kommer att rulla i minst 30 år framöver. 
Därför är det av stor vikt att vi deltar i detta arbete och därför är det av stor vikt att även frågan tas på allvar från regeringshåll.
Det vore önskvärt att regeringen och myndigheter etc förstod vikten av att lägga mer kompetens och resurser på detta än vad man gör idag. Kanske speciellt i en tid då man så ofta säger att den så kallade marknaden ska lösa allt. Det vore om inte annat ett sätt att ta verkligt regeringsansvar för tillgängligheten.

Nisse Duwähl är 1:e vice ordförande i DHR

Den här artikeln har följande taggar:
Tillgänglighet, standardisering, kollektivtrafik, EU, Nisse Duwähl

Text:

Kommentarer är avstängda.