2010 var det magiska år då alla enkelt avhjälpta hinder skulle vara åtgärdade. Året, som skulle bli en milstolpe när det gällde tillgänglighet, tycks för de flesta beslutsfattare ha dykt upp som en tjuv om natten. Plötsligt skulle mycket åtgärdas och tiden var knapp trots att besluten var drygt tio år gamla.
I min hemort har i alla fall trottoarkanterna äntligen fasats ner vid gatukorsningarna i de centrala delarna. Det skedde i elfte timmen strax innan det blev för sent att asfaltera. Nu slipper jag backa ner för trottoarkanten rakt ut i trafiken eller gå omvägar för att hitta en lämplig nerfart. Att med Permobil kasta sig ner från en hög trottoarkant kan vara förenligt med fara även om jag gärna tar utmaningar.
I sanningens namn ska sägas att jag hittills mest har hållit till ute bland bilarna.
Otillgängligheten känns nästan som en del av vardagen, men svälta behöver jag inte för matvarubutikerna tar emot med självöppnande dörrar och en entré som välkomnar även rullstolsburna. Betydligt svårare är det att ta sig in i andra affärer. Det syns tydligt vilka ambitioner olika kommuner har. En del hittar lösningar där andra säger: ”Det går inte”.
Eftersom jag tillhör det utdöende släkte som fortfarande skickar handskrivna brev, konstaterar jag att Posten nog inte vill ha mina försändelser. Inget har hänt med brevlådorna här som oturligt nog monterades upp två dagar innan bytet stoppades. Vill jag posta ett brev en söndag är den enda lösningen att jag ställer mig vid brevlådan och väntar till någon kommer förbi.
Man bör vara minst 175 cm lång och ha friska ben och armar för att passa in i tillvaron. Det blev jag varse när jag besökte sjukhuset och skulle använda en av telefonerna för att efterlysa specialfordonet som inte kom och hämtade mig på utlovad tid.
Telefonerna sitter för högt och tillgängligheten försvåras ytterligare när det står stolar vid väggen precis under dem. Det här borde väl varit enkelt avhjälpt?
Aldrig är det heller så tomt i omgivningen som när hjälp behövs. Då gäller det att inte stressa upp sig utan tålmodigt vänta. När en trevlig medmänniska dök upp fick jag hjälp, stolarna flyttades och vi fick en trevlig pratstund.
Vad hände sedan med stolarna? Jo, nästa gång stod de – just det – vid väggen under telefonerna.
Visst finns det också positiva upplevelser. När fiskeklubben byggde nya bryggor gjordes en av dem tillgänglig och vid invigningen inbjöds jag att pröva den. Även om jag inte kan fiska är det härligt att kunna njuta av sol och vatten på en guppande brygga.
Årets höjdpunkt blev för mig en efterlängtad utlandsresa med tillgänglig buss till Rheinsberg norr om Berlin. Jag kunde inte hitta några begränsningar varken på bussen, hotellet eller utanför. Det var bara att välja bland alla aktiviteter som en båttur, en rundtur med häst och vagn, en promenad längs stranden eller i staden eller besök i ett 1700-talsslott. Vilken lycka! Det går att åstadkomma mycket om viljan och kreativiteten finns.
Låt oss se fram mot ännu ett nytt år med nya utmaningar.
Mona Joelsson är pensionerad lärare och aktiv i DHR.
Den här artikeln har följande taggar:
tillgänglighet, nationella handlingsplanen
Text: admin